Vem f*n har bestämt det?
Som coach, ledarskapskonsult, samtalspartner, mentor och handledare träffar jag ett stort antal människor varje år, enskilt och i grupp. Mitt stora intresse är att möta människor, höra deras historier, tankar, drömmar, mål och bidra till deras framgång. Det innebär självklart att jag också får ta del av deras upplevda begränsningar, farhågor och rädslor.
Min bild är att nästan alla jag träffar bär på drömmar som av olika skäl inte realiseras eller där det krävs stora inre eller yttre förändringar för att det ska ske. En tydlig gemensam nämnare för hindren att leva ut sina drömmar är ”sanningar”.
De vanligaste är tid och pengar, ”jag har inte tid” eller ”jag har inte råd” men det finns naturligtvis många andra som ”jag är för gammal/ung’’, ”jag har fel utbildning/saknar utbildning/har inte tillräcklig erfarenhet” etc
Vi har också upplevda (och ibland verkliga) krav på prestation när det gäller allt från jobbet, boendet, vänner, middagar, våra barns framgångar, träning till resor. Vår oro för att göra fel, att inte duga, att inte förstå är ofta påtaglig.
Till detta kommer omgivningens åsikter och synpunkter. Det handlar inte bara om personens egen tolkning av vad som är möjligt utan också omgivningens tolkningar och ibland missriktade välvilja att ha åsikter istället för att ge stöd och support. Kommentarer som ”jag skulle aldrig…”, ”jag tycker…”, ”tänk på risken med förändringen”, ”så kan du ju inte göra”, ”borde du inte vara nöjd med det du har”.
Under en längre tid har jag funderat på vad det kan finnas för gemensamma nämnare – om det finns – kring varför det är så svårt. Och måste det vara så svårt?
En nyckel fann jag när en av mina klienter plötsligen utbrast ”Vem f*n har bestämt det?”. I sammanhanget handlade det om en dröm om förändring där klienten såg ett antal hinder som hen plötsligt insåg mera handlade om normer, ”sanningar” och traditioner än faktiska hinder.
Det här fick mig att titta på våra upplevda begränsningar med lite nya ögon oavsett situation och sammanhang. Jag insåg att frågan ”Vem f*n har bestämt det?” är relevant i många olika situationer.
Vi är alla införstådda med att vi lever i en komplex värld, både i det lilla och i det stora. I en komplex värld sker utveckling och förändring inom alla områden samtidigt och utan direkt koppling till varandra. Det är därför omöjligt att ha kontroll. Det är därför det – enligt min erfarenhet – också är omöjligt att sätta en specifik situation i ett allmänt sammanhang.
Frågan har alltså många bottnar:
- De egna rädslorna för förändring
- De egna förutfattade meningarna om vad som är möjligt
- Andras rädslor
- Andras förutfattade meningar om vad som är möjligt
- Upplevda ”sanningar” och normer
- Sanningar och normer som var bra fram till igår men som inte gäller längre
Jag har träffat kanske tusen personer genom åren i enskilda samtal och ännu fler i gruppsammanhang. Min erfarenhet är att normer och ”sanningar” är den kanske enskilt största orsaken till mångas begränsningar, samvetskval, dåliga självförtroende, begränsade självkänsla etc. Inte minst också utifrån de som ska lägga sig i hur andra ska leva sina liv, med kommentarer, illa formulerade frågor och tyckanden.
Det som också slår mig är att de som följt sin dröm, gjort en förändring och vågat ifrågasätta sina egna och andras rädslor alltid sett vinsten och tillfredsställelsen i det oavsett vad som hänt. De som inte följt sin dröm återkommer gång efter gång med samma frustration, samma samtalsämnen och återupprepningar av tankar och formuleringar.
Om det nu är så att den första människan som blir 150 år gammal redan är född så är det en mängd ”sanningar” och normer vi behöver ifrågasätta…
Vem f*n har bestämt att…
… vi måste förbruka så mycket pengar på materiella ting för att duga
… vi måste ha en full kalender för att betyda nåt
… vi aldrig får göra fel och alltid måste prestera på topp
… vi måste veta och kunna allt själva
… vi inte får ha en dålig dag (vecka, månad) eller ”ta med oss privata problem till jobbet”
… vi måste göra karriär
… vi ska skaffa familj, ha välartade barn i rätt skolor, villa/våning och fritidshus
… vi måste umgås med ”rätt” personer
… vi också måste ha fantastiska resor, samla på viner, spela golf, genomföra en ultramaraton
… vi måste…
Listan kan bli lång!
Börjar vi skärskåda det lite kritiskt så ser vi att det nog faktiskt inte är nån som har bestämt det. Det är ingen naturlag, inget krav, ingen förutsättning för ett bra liv (kanske precis tvärtom?).
Vad händer om vi istället lyssnar till oss själva och våra egna behov och drömmar? Tänk om vi kan genomföra våra drömmar om vi ifrågasätter normerna och ”sanningarna”? Tänk om vi sätter ordet ”vill” framför istället för ”måste”?
Vad händer om vi ställer två frågor till alla våra ”sanningar” och ”måsten” innan vi bestämmer oss för att förändringen inte är möjlig; Vem f*n har bestämt det? Vad vill jag?
Svaret är förvånansvärt ofta att det inte är någon som bestämt det vilket gör det upp till var och en att lyssna på vad man vill, gå sin egen väg, följa sitt hjärta och sina drömmar.
Det kommer säkert inte lyckas jämt men hjälper livet att bli lite mindre svårt…
Följ min blogg
Få nytt innehåll direkt till din inkorg.
Per Stålhem Consulting 